I skogens djup, där mossan gror
Samlar jag örter, visdomens flor
Minnena väcks, från forna dar
När sejdens kraft var stark och klar
Jag minns de gamla, de visa och kloka
Som lärde mig konsten, att läka och lova
Men nu är jag ensam, den sista som finns
Att bära traditionen, i själens djup minns
Den sista sejden, en bortglömd sång
I skymningens timma, mitt hjärta är trångt
Visdomens låga, snart slocknar den ut
Vem ska minnas, när jag är förstummad och slut?
Men än finns det hopp, en gnista i mig
Att dela min kunskap, innan jag dör och fly
Jag lär de unga, om örternas makt
Om naturens gåvor, om allt som är värt att ha sagt
Tiden rinner ut, som sand mellan fingrar små
Men minnet av mig, i viskningarna ska bestå
När jag är borta, låt sången mig bära
Den sista sejden, i vindarna nära
Den sista sejden, en bortglömd sång
I skymningens timma, mitt hjärta är trångt
Visdomens låga, snart slocknar den ut
Vem ska minnas, när jag är förstummad och slut?
Men frön är sådda, i bördig jord
Kunskapen lever, får ny växt och ord
Även om jag går, min ande består
I varje ört, i varje vind som slår
Den sista sejden, en bortglömd sång
Men hennes visdom, den lever än, stark och lång
I naturens famn, hennes ande finns kvar
En evig påminnelse, om allt hon en gång var
